XET JUST NU

Xet just nu 13

Tidsbild

År 1937 målade Sven X:et Erixson ”Tidsbild”. Spanska inbördeskriget pågick för fullt. Många svenska konstnärer engagerade sig för det spanska folkets lidande. X:et var en av dem. På 1920-talet hade han rest runt med tåg i Spanien och såväl människorna som landet hade gjort ett starkt intryck på honom.

X:et var en strålande berättare. Han var nyfiken, hade något av en reporter över sig Han verkade ha varit på plats där något hände. Teckningsblocket fanns till hands, vilket också gällde för ”Tidsbild”. Med stort intresse hade han följt tillkomsten av Slussen, som invigts 1935. Han hade fascinerats av den tekniska lösningen med dess mjuka former, dess rundfarter och viadukter. Livet här pulserade, här fanns alltid något att ta del av .Han och hans familj bodde på Bastugatan, vilket kan ha bidragit till att Slussen blev ett motiv som han gärna återvände till i sitt måleri

Visst är ”Tidsbild” en hyllning till Slussen men framför allt ett uttryck för X:ets medkänsla med det spanska folket. Här avbildas människor som läser löpsedlar och telegram, uppsatta i Slussen. Kan det vara så att de läser om nazisternas bombning av den baskiska staden Guernica som ägde rum i april detta år? Staden hade lagts i ruiner.

Bland människorna på målningen tycks bestörtning råda. Deras kroppsspråk, deras åtbörder, ger uttryck för starka känslor. De utgör en liten sammansvetsad grupp, i vilken t o m mannen som tittar ner från ett övre plan ingår. Detta möjliggörs genom att två av figurerna i gruppen valt att titta upp på honom. Men det finns en figur, som nästan demonstrativt avviker! Mannen med keps nere t v i bilden som med bestämda steg tycks marschera på som om ingenting hänt. ”Tidsbild” är målad i spanska flaggans röda och gula samt svart, en färgsammansättning som X:et dock använt vid flera tillfällen.

X:ets ”Tidsbild” är ett tidsdokument . Den kan sägas utgöra den svenska motsvarigheten till Picassos tolkning av spanska inbördeskriget, ”Guernica”, också den målad 1937.

Elisabeth Lidén
Konstvetare, docent

Tidsbild

Xet just nu 12

Skiss till Melodier vid älven

Vår tid är fixerade vid det färdiga. Bara slutresultatet räknas. Självklart har människor i alla tider uppskattat att en idé eller uppgift genomförts och den möda och eventuella svårigheter som en process kan ha stött på väcker knappast större intresse. Samtidigt har samtidens glupande effektivitetskrav i princip avvecklat idén om att det bakom framgång föreligger förberedelser, tankearbete och erfarenhetsinsamlande.

Man brukar med all rätt tala om Xets enastående berättarförmåga. Hans målningar är sprängfyllda med drama och detaljer, sakliga iakttagelser och sinnesstämningar. Allt framstår som ett resultat av direkthet och spontanitet från hörn till hörn. Men skenet bedrar. I själva verket måste en målning med nerv först planeras i detalj och sedan byggas upp om och om igen för att till slut ändå upplevas som ett musikstycke som spelas för första gången.

Samma sak gäller konstnärsskissen. Alla konstnärer vet att det krävs tusen kladdar före ett mästerverk. Själva nyckeln ligger i det experimenterande och det kräver oändligt med papper, tid, fokus och arbete. Monumentalmålningen Melodier vid älven utgör en intrikat väv av scenerier, landskapsvariationer, perspektivförskjutningar och färgsymfonier. Den här skissen måste ha varit en av många.

När Xet tog på sig uppdraget att lämna in bidraget för Göteborgs konserthus hade han länge varit sugen på att utföra en större målning, en tradition från de stora kyrkouppdragen från medeltiden och renässansen med Hieronymus Bosch och Michelangelo som förebilder, från en tid då bildens kommunikativa betydelse stod vida över det skrivna ordet som var få förunnat. Dispositionen och kompositionen är A och O. I den här skissen har Xet uppenbart fokuserat på just det. Hur dela upp bildytan för att skapa naturliga avgränsningar för olika delscenerier? Två fåror av älven har fått tjänstgöra som bildavdelare. På det sättet har han fått tre ytor att arbeta med. När man ser på den slutgiltiga skissen förstår man att den idén övergavs. Regelbundenheten har uppenbart gjort bilden statisk och den saknar den dynamik som karaktäriserar slutresultatet. Det avgörande draget blev att släppa taget om centralperspektivet och istället låta Näcken dominera blickfånget och därmed ge hela den lilla stora världen ett tidlöst bevakande öga och ackompanjemang i en fuga med Indalsälven.

Paulina Sokolow

Melodier vid älven

Xet just nu 11

att hoppa utan dike … 

Alla som följt X:et och Ivar Lo känner till den diskussion kring frågan om konstens mål och mening som förevar mellan bland andra X:et, Ivar Lo Johansson och Albin Amelin. Vi var många som efter andra världskriget bar på visionen om en ny värld och då även om kulturens roll. Många såg det som kulturens uppgift att delta i och rentav prägla det nya samhällsbygget. För den som dessutom hade Ivar Lo som litterär husgud var denna kultursyn en självklarhet. I radion dundrade hans påbud om litteraturens och kulturens sociala uppgift, den skulle ha en tendens, en mening, en progressiv avsikt. Det lät som texten till en kampsång. 

Ivar Lo själv framstod som ett föredöme. Ständigt tog han sig an de mest utsattas sak, statarna, kvinnorna, zigenarna, åldringarna och ungdomen. Sett ur detta underifrånperspektiv var formalisterna, de ytliga skönhetsdyrkarna en direkt motpol. Nils von Dardels ”Den döende dandyn” med sina sublima konstnärliga uttryck representerade den förlegade borgerliga kulturen, dess dekadent koketterande självbespegling meningslös esteticism och stagnation kopplad till ett parasiterande samhälle var dömt till undergång eller som Ivar Lo uttryckte det i sin essäsamling Monism från 1948 ett ändamålslöst hoppande utan dike

Mot Ivar Lo:s krav på tendens och syfte stod X:ets tes konsten skall vara absolut onödig. En målare är ingen Messias. Det räcker med att han är en bra målare då kan han göra revolution med några citroner, allt enligt Ivar Los referat i sin självbiografiska roman Tröskeln. X:ets konst ses där närmast som ett maniskt efterapande av allt han råkar få syn på. Allt framställt på Ivar Lo:s manér i en, trots allt, vänskapligt provokativ dispyt. 

Var då X:et så apolitisk och socialt menlös som det ibland framställs? Han visas ständigt upp med alla sina idyller, enbart speglande naturen, människan som varelse omgiven av måleriska trivialiteter, sprakande i färg och form, men förment utan andra avsikter än att avbilda form och kulör. Detta intryck är klart subjektivt, men är det inte den bilden av X:et som dominerar? 

| själva verket markerade X:et tidigt sin hemvist i den krets av kulturarbetare vilka i kulturen såg ett redskap för att förmedia budskap och en bärare av ett folkbildande uppdrag. Hans konst saknade knappast socialt engagemang även om det inte alltid var så konkret i hans konstnärskap. I sin raljerande dialog med Ivar Lo hävdade X:et konstens mångsidighet till form och innehåll och det var en självklarhet att han med sitt konstnärskap exempelvis tog aktiv del i kampen mot fascismen. 

För min egen del, med Ivar Lo:s sentenser ständigt ringande i öronen, medförde det absoluta kravet på samhällsengagemang en tämligen enögd kultursyn. Den klingade dock av, dels genom upplevelsen av Ivar Lo:s litterära målerierdels genom att se X:et som stående på rätt sida vilket öppnade för en djupare bekantskap med hans konst. Det ledde till en vidare förståelse om kulturens betydelse och roll, inte bara som ett vapen, utan till insikten att kulturella värden i sig utgör en väsentlig del av kampen mot ett alltmer inhumant och destruktivt samhällsklimat. Humanismen som den kom till uttryck i X:ets konst framstod i sig som en progressiv ståndpunkt. 

X:et torde knappast ha sett konsten som något som stod över eller utanför samhället och det politiska skeendet. Hans antifascism tog sig medvetna uttryck. När han på 30talet ställde upp med sina bilder i solidaritet med den demokratiska spanska republiken uttryckte han sig tydligt och utan tvekan. Han delade säkert den uppfattning som den spanska republikens sändebud i Sverige, Isabel de Palencia uttalade: I valet mellan demokrati och fascism kan man inte stå neutral!För X:et gällde detta även för konsten och kulturen. Medan det officiella Sverige och den borgerliga demokratin valde sida i inbördeskrigets Spanien utan hedern i bell tog X:et konsekvent ställning för demokratin

Man kan tycka att diskussionen mellan X:et och Ivar Lo var onödig. När det gällde gav de ju ändå formen ett mycket bestämt innehåll, samtidigt som de båda därmed bekräftade konstens mångsidiga funktion. Deras skapande följde en humanistisk kompass distinkt pekande på den nöd, det våld och det förtryck som krävde solidaritet i handling. Det är ingen neutral spegel X:et håller upp i sin konst. Hans verk ger i sin helhet en uppfordrande bild av allt som är värt att bevara, utveckla, försvara eller bekämpa. Varken konstsyn eller samhällssyn kan inskränkas till att man hoppar där man står det finns en vidare mening. Men invänder väl esteten, är inte detta en efteroch övertolkning av den troskyldige, barnslige X:ets verk? Det är en fråga för betraktaren ivars öga, sägs det, konstverket föds det anger också var betraktaren själv står. Var X:et stod råder det ingen tvekan om

Det direkta tilltalet i hans bilder är tidlöst, hans människor ser oss i ögonen genom åren, hans bild Flyktingarna, i solidaritetsskriften Till Madrid från 1937 kan man som människa inte värja sig emot. Den är en moralisk utmaning. När han långt senare återkommer till Spanien, vid en tid när så många hade förlikat sig med Francofascismen, kvarstår den klart antifascistiska ståndpunkten

Med bilden Spanien från 1961 ställer han oss till svars för vår aningsoch samvetslöshet då vi i den spanska solen och under fascismens emblem, tryggt bevakade av diktaturens knektar parasiterade det spanska folkets lidande och blev allt brunare

Folke Olsson 

Xet just nu 10

Aniara, 1958

Jag har inspirerats av morfar Xet på flera sätt. Aniara har varit viktigt, inte minst grafiken och originaldekoren, som jag tycker om bättre än skisserna till Aniara. De är på något sätt renare i uttrycken och fungerar bättre för mig som designer när jag vill flytta över detaljer och delar till textil. Numera kan man trycka på olika textila material med en mycket hög återgivning. I den här skissen som jag haft finns flera delar som jag plockat ut och överfört till badgar och kläder, vilket framgår i några av kläderna på utställningen.

Det som fascinerat mig är hur han skapat ett färgspel i fantasin där nebulosor, amöbor och andra dekorativa element som till exempel en stjärna framkommer. Det har gett mig flera idéer runt omkring det visuella, som jag arbetat vidare med in i en kollektion kläder kallat AW17 vilket står för Autumn Winter 2017 – ungefär höstkollektionen det året för Whyred. En kollektion som fick ett bra mottagande.

De symboler som Xet format fungerar bra att trycka. Jag uppskattar att till och med Xets blyertsstreck kommer fram i trycket. Det händer något med äktheten där hans blyerts framträder. Han var sannerligen ingen blyertskille utan mer en som anlade motivet direkt. Jag är nog likadan, gillar inte för mycket krusiduller och vill uttrycka mig bortom det kommersiella. En del folk som jag känner har påmint mig om att jag höjer och sänker saker med samma häftiga känsla som verkar gått i arv från min farfar via min mamma och hennes bror. En sista lärdom från Xet är nog att inte vara rädd och ängslig utan mer hitta en egen väg och gå den. Det här motivet ropar ”Tänk enkelt” – och det brukar alltid funka bra.

Roland Hjort, kläddesigner och grundare av Whyred.

Xet just nu 9

Märta cyklar, 1948

Märta cyklar var den andra litografi som X-et gjorde för Konstfrämjandet – Konstfrämjandet hade bildats året innan, 1947. Dottern Irma Erixson har berättat att det var en av hennes teckningar som hennes pappa använde som förlaga för bilden. Bilden föreställer familjen Erixsons hembiträde Märta Sohlén som cyklar på några stigar nära havet vid det lilla samhället Stenhuggeriet i Söndrum, strax utanför Halmstad. Familjen Erixson hade hamnat i Stenhuggeriet på rekommendation av Stellan Mörner i Halmstadgruppen. Stellan Mörner och X-et var mycket goda vänner och bodde nära varandra i Saltsjöbaden. X-et var van att resa utomlands; det finns många bilder från länder kring Medelhavet. Man förstår att stimulansen av att möta nya, dynamiska och bokstavligt talat färgstarka miljöer var av stor betydelse för honom. Men under krigsåren var utlandsresor naturligtvis omöjliga att genomföra. Mörner bjöd in X-et till Stenhuggeriet där familjen Mörner hade ett sommarboende, och han har berättat att han var lite orolig för hur X-et skulle reagera.
Skulle han uppskatta miljön i Stenhuggeriet eller inte? Som namnet anger bröts sten på denna lilla plats precis vid havet. Stenbrotten hade varit verksamma sedan tidigt 1800-tal, och miljön kring dessa var präglad av industriell verksamhet. Bodar, vägar, den stora stenkrossen, transformatorstationen, rälsspår och vagnar, rostigt skrot lite överallt – och naturligtvis de mäktiga stora stenbrotten, grannar med havet. X-et blev omedelbart förälskad i denna miljö och vistades sommartid i Stenhuggeriet från de sista krigsåren och livet ut. Efter att till en början ha hyrt in sig hos stenhuggarfamiljer, köpte man en äldre stuga som fortfarande är i släktens ägo. Stugan och dess omgivningar är bland annat skildrade i grafikmappen Sommar, Söndrum. Sven Erixson var en berättande konstnär. Han fångade stora händelser, men det är vardagen som dominerar som motiv.

Någon kommer på besök och står vid grinden i Saltsjöbaden. Utsikten genom fönstret i de tjocka väggarna i stugan i Söndrum, eller från ateljéfönstret i den låga vinden. Sonen Sverres leksaksbil fyller upp
en hel bildyta. Makan Ingeborg sitter rökandes en cigarett. Märta cyklar. I X-ets bild från sommaren i Stenhuggeriet gassar solen på ett sommarlandskap vid havet, som skymtar till vänster i bild. Horisonten är väldigt högt placerad i bildkompositionen, och allra högst upp finns Märta, på vad som liknar en kulles krön men kanske inte är så. Gulfärgade stigar ”rinner” till höger och vänster i bild, och bildar en triangel på vars spets Märta befinner sig. Hon är enastående solbränd, i kontrast mot hennes illröda hår och lika röda
klänning.

Nedanför henne plockar ett barn blommor (snarlikt som i målningen och litografin Kustbild II). Till höger i bild står en man med ryggen mot oss betraktare och han tycks rikta sin uppmärksamhet mot Märta. Mannen står utanför ett skjul, murat av stora stenblock och täckt med rostig korrugerad takplåt. Är han en stenhuggare, eller är han den originelle svenskamerikanen som bodde i ett litet hus bland stenbrotten? Är barnet sonen Sverre, som lånats in i bilden?
Runtomkring dessa tre gestalter finns ett dynamiskt landskap, med stranden fylld av olikfärgad småsten (och ett rostigt ankare), med vindpinad växtlighet, med blommor och med blåa stenbrottsytor i bildens nedre del. X-et berättar både allt och inte riktigt allt för oss – kan det bli mer levande än så?

Hugo Palmsköld

Xet just nu 8

Den 25 juni 1913

Tavlan, som är en akvarell, målades 1969 och föreställer Xet som ung pojke framför Målarmästare Oscar Strömblads hus på Gröndalsvägen i Tumba. Det är hans första dag som målarlärling. Oscar (1861-1950) var min farfars far, han syns till höger om huset, i målarkläder. Motivet finns i flera versioner, denna anses av hans hustru ”Bojan” vara den bästa.
Xet började som lärling hos Strömblad som fjortonåring, och fick lära sig dekorationsmåla hus och vagnar. Efter en tid fick han ledigt på söndagar och fick då möjlighet att påbörja sin bana som konstnär. Han blev kvar som lärling i cirka tre år. Strömblad såg till att Xet kom in på en utbildning som dekorationsmålare, där han lärde sig marmorering och liknande.
Oscar Strömblad sägs ha varit något av ett original och hade bland annat, som framgår av bilden, påfåglar i trädgården.. Han ska också på olika sätt ha roat sig med att störa gudstjänsten i den angränsande frikyrkoförsamlingen Tabor, som han uppenbarligen
ogillade, bland annat genom att slå på plåtar. På tåget till Stockholm hade han en fast plats och andra fick flytta på sig.

Till vänster om Tabor syns uthuset med en vindflöjel som idag
finns på Xet-museet. Vid denna tid användes huset troligen som målarverkstad. I litografin ”Tumba på Strömblads tid” (1952) med ett liknande motiv syns en vagn som även den finns på museet. En interiör från verkstaden avbildas i målningen ”Vilda Ville och jag i verkstan” (1970). Detaljerna i målningen är påfallande exakta, med tanke på att huset revs cirka 1961. Han kan förstås ha haft ovan nämnda litografi som förebild. Jag minns t ex grinden, muren och staketet.

Det som ser ut som ett par stora öron på pojken är i själva verket en del av grinden. Gröndalsvägen var en del av en villaidyll, Oscars hus låg några hundra meter från där jag själv växte upp på 50-talet. I huset bodde då hans dotter Greta, som ordnade vävkurser i uthuset. På bilden nedan syns Oscar (tv) tillsammans med tre av sina målare. Pojken är min farfar Ali. Bilden är tegen cirka 1905. Gunnar Strömblad

Xet just nu 7

Bojan havande

olja på duk, 120×127 cm, målad 1937-38

1914 utlystes en arkitekttävling avseende en ny begravningsplats med kapell och krematorier i Stockholms utkant. Arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz vann tävlingen med sitt förslag ”Tallum”. 1940 stod så Skogskyrkogården färdig – en skapelse där den nordiska skogen fick vara det bärande temat. De fem kapellen, vägar och gravar fick underordna sig det gestaltade landskapet.

Utsmyckningen av ett av de fem kapellen, Heliga korsets kapell, vanns av konstnären Sven Erixson bland 85 tävlande. Hans vinnande förslag ”Liv Död Liv” gick parallellt med arkitekternas strävan att genom landskapet framkalla associationer till död och förnyelse. Målningen skulle utföras al fresco. Huvudväggen mätte 206 kvm samt de två sidoväggarna 35 kvm vardera.

Detta val av målningen ”Bojan havande” till ”Xet just nu” är en detalj från det vänstra partiet av fondväggen. Konstnärens hustru Bojan står modell för den havande kvinnan – liv. Isflaken som är i rörelse blandar sig med stjärnorna som omgärdar hennes gestalt – förgängligt. Runt hennes fötter har just krokus, vitsippor och tussilo slagit ut – livsbejakande.

Bakom och över henne sträcker sig Årstabron. Med det dynamiska perspektivet och de skyhöga valven förmedlar den en känsla av ett oändligt rum.

Att notera från denna skiss/förlaga är att tåget försvinner bort i fjärran medan det i den färdiga fresken kommer oss till mötes.

Skogskyrkogården med hela sitt innehåll är upptaget på Unescos världsarvslista sedan 1994.

Strängnäs 20 mars 2007
Madeleine Odelstierna

Xet just nu 6

Du har tappat ditt ord
olja på duk, 73×81 cm. Privat ägo

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort.
du barfotabarn i livet.

När Sven Erixson 1964, tre år efter Nils Ferlins bortgång, illustrerade ett 70-tal av skaldens dikter arbetade han ofta i ett skissartat maner. Men några bilder är som denna ekon av hans liv och verk till innehåll och stil. Barfotabarnet sitter på trappan till den diversehandel som Xets far Alfred Eriksson drev vid Bryggerivägen i Tumba. Mamma Mathildas ömt vårdade blommor lyser under fönstrens reklam för toppsocker och Pellerins margarin. Till vänster står målarmästare Oscar Strömblads dragkärra, en referens till Xets förste arbetsgivare, som fick honom att höja sig från ”plankstrykare” till dekorationsmålare och fri konstnär

Ferlins berättelse om det gråtande barnet trycktes i hans andra samling, ”Barfotabarn” 1933. En nyckeldikt, ett uttryck för medkänsla med alla i utanförskap, de som glömt sitt ärende i livet. Men också en personlig bekännelse. Poeten kände sig nedlåtande behandlad av sitt förlag, och han stod vid en skiljeväg. Skulle han följa de nya, trendsättande diktarna eller fortsätta i Dan Anderssons spår, med den skenbara enkelhetens poesi?
Tidigt i livet hade Xet varit i en liknande situation. Han hade visat sig föga lämpad som biträde i faderns butik, inte bra på att räkna och på att bemöta kunder. Road av ”att kludda” sattes han 1913 i lära hos Strömblad. Nästa vägval stod han inför i början av 1920-talet; hade han tillräckligt på fötterna för att försörja sig som ”fri målare”? Dekorationsmåleri och naivistiska bilder stod inte högt i kurs hos recensenterna. Men Xet hade tagit starkt intryck av versraden: ”Så jag målar, donna Bianca, ty det roar mig att måla så – arabesken är en ranka, som en stel pedant ej kan förstå”. Frödings dikter fanns i hemmets magra bibliotek. När Xet läste de orden under tonåren klack till i hans av ”oroliga, tokiga och mycket hemliga drömmar om konstens vilt klappande hjärta”.
Det fanns både själsfrändskap och personlig vänskap mellan Xet och Ferlin. Medkänslan med samhällets olycksbarn delade det. Och de tillhörde den krets av författare och målare som under ett tiotal år från mitten av 1920-talet möttes på kafé Cosmopolite i Klara eller (om kassan var god) Den gyldene freden.
Som illustratör av Ferlins dikter kunde Xet ibland knyta an till sina tidigare motiv, gripa tag i en versrad eller måla diktens konkreta detaljer. Skalden som ensam i natten den sena kämpar med en smäktande vals skymtar i en vindskupa i Klara, en utsikt från Xets ateljé. ”Herr Rübezahl jagar en fjäril och brister i hjälplös gråt”, ”dessa spjut som jag sträcker ut har genomborrat mig själv förut”, ” en disponent i pilsnerdricka står och talar med en glädjeflicka” – målningens element finns redan i dikten.
Utan att underkasta sig poetens bild läser Xet av stämningen och ger dikten en ny dimension. En parafras på lekramsan ”Essike, dessike…” om utslagning, illustreras med barnsliga streckgubbar. När Ferlins dödslängtan uttrycks i raderna ”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på andra sidan…”…”men den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit” – ja, då målar Xet ett stiliserat träd och ett fönsterram kring en obefintlig utsikt i bländande vitt.
Ulf Linde kommenterade: …”bilden har själv blivit poesi, en helt egen uppfinning. Den talar inte längre om dikten: den talar om vad dikten talar om”.
Yngve Karlsson, Xet-sällskapet

Xet just nu 5 – juni-september 2006

Tullingesjön
Oljemålning, 1928

För 20 år sedan fick jag i Huddinge kommunalhus syn på en Xet-målning kallad Separator. Den var från 1926. Tullingesjön är en senare replik, från 1928: Xet har stått på den långsträckta höjden vid Stockholmsvägen och målat det grova, jordiga sörmländska landskapet som är Seppandalen.
Separator är en vintermålning. Sjön är expressionistiskt svärtad och vrider sig fram som en stygisk flod. I den två år senare Tullingesjön är årstiden vår, men annars är verkligheten densamma. Man ser ett stycke oförskränkt, orubbat subjektiv värld, något omedelbart givet som hos Xet kan läsas som en självbiografisk notis. I förgrunden gjuteriet. Över fabrikssalarna syns sågtaket. Ur taket sticker ventilationsskorstenen i gult tegel. Till vänster längs stranden mot Hamrafältet syns arbetarkåkar och på motsatta sjösidan de välsituerades villor.

1926 hade gruppen Fri konst utvidgats och omdöpts till Nio unga. Vid utställningen på Liljevalchs upptog Xets kollektion 84 katalognummer. Han dekorerade bårhuset i Tumba, reste till Spanien och Frankrike och tog sig vid hemkomsten på cykel från Älvkarleö till Lappland. Det är vid denna cykelresa 1928 som han med stor klangvidd i färgen målar Ådalens liljor samt Forsmo, Ångermanälven, och i båda dessa målningar vrider sig älvarna just som vattnet i den från samma år på våren tillkomna Tullingesjön.
Jag är född i den här målningen, på ett köksbord i en av arbetarkåkarna. Ramen omsluter hela min barndomsvärld. Den heliga Birgittas far, lagmannen Birger Persson till Finsta, hade en gång arvsrätten över Hamra gård. Han kunde blicka ut över ägorna och se samma Sörmlandsbygd som Xet. Han såg vidsträckta dalar som en gång varit havsvikar, berg med fornborgar och sjön.
Herman Sätherberg var bosatt på Tuna gård vid Hamra. I Vintern rasat ut skriver han om Hamraåkrarnas glacialblå lera som vältrar sig fram i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande hela vägen ner till sjön som Xet avbildar med samma expressiva koloristiska rikedom.
På motsatta sjöstranden hade Gustav Fröding en tid före tavlans tillkomst bedrivit sitt privata alkoholkrig. Han var bosatt i en flygel till Tullinge gård. Vid Separators dansbana på Ekbacken ordnade gjuteriarbetarna föreläsningsaftnar. Iklädd morgonrock, i stort vitt skägg, rodde Fröding dit och reciterade dikter. Han tog sina årtag just där isen går upp i Xet-målningen. Föreläsningar var en del av samtidens estetiska bildningsarbete som även bedrevs genom måleri.
När Xet ännu var lärling hos Oscar Strömblad i Tumba besökte han professorn vid Konstakademien Alfred Bergström med ett par tavlor under armen för att få dem bedömda. Bergström hade gjort åtskilliga sjömålningar med Hamradalen från sin utsiktspunkt på Örnberget. Han hade tagit ut elever från akademin som utförde sina landskapsakvareller från samma berg. Det syns att Xet målat en långsmal förkastningssjö. Den lodräta bergssidan i högra hörnet är Örnberget. Det är för övrigt vid denna långsmala sjö som Anna Maria Roos låter sagobarnen Mendeli och Rendeli flyga på den vita svanens rygg. Vid bergets hjässa bor den grymma örnen. Hennes barnvisa Blåsippan ute i backarna står tonsattes av Alice Tegnér som i sin tur, från terrassen på Villa Kikut, inspirerades till Majas visa och miniatyren Sommarkväll på Tullingesjön, och detta just samma sommar som dagsnälltåget Berlin–Stockholm blev stående i tjugo minuter vid Tullinge station, varifrån Vladimir Iljitj Lenin hamnade vid vänthallens fönster – ett stenkast från villa Kikut och ett stenkast från Xets staffliplats – och menade att det han såg var vackert.
Tullingesjön är en suggestiv scenbild av allt detta, ett bildutsnitt med en kolorit så uppdriven och en stämning så förtätad att den högst verklige Fröding eller Lenin plötsligt kan uppträda som en sagas fabeldjur mitt i fabriks- och hembygdsidyllen.
Ernst Brunner

Xet just nu 4– mars-maj 2006

Fiskbilen
Akvarell, 1965

Det är den 8 januari 1965. Det snöar lätt på Tattbyvägen 12 i Saltsjöbaden. Det har gått lite mer än ett halvår sedan Xet drabbades av hjärnblödningen som drog in honom i en ny verklighet, en annan livsrytm. Målningarna som han gjorde vid den här tiden blev ett slags dagboksblad fyllda av små vardagshändelser.

Som det här med att fiskbilen stannade utanför den blåmålade grinden denna fredag. Jag tror inte att grinden var blålila. Den blev det i det gråvita ljuset när den mötte den knappt och mycket dunkelt antydda färgen från bilens kaross. Så tänker jag mig det. Så har Xet skruvat verkligheten många gånger tidigare.

Gångstigen från huset till grinden lyser ljusbrunt likt en utlagd matta i snön. I verkligheten var det nedgrävda slingors värme som säkrade hustrun Bojans och Xets steg i den lilla branten. En dyr men nödvändig investering ty Bojan hade ramlat där illa innan anordningen kommit på plats. I bakgrunden ser vi en snötyngd staketrad, ditsatt som om den var i ständig rörelse och ville försvinna åt Tattbybron till. Färgen hålls i en mjuk, lite skir tonskala medan formen i målningens övre del, bortom staketet, stegras och övergår till ett mer komplext spel såväl i färg som i form. Här infångas trädens grenverk med villalandskapets böjningar. Allt sammanhållet av vinterljus och flingors flykt.

Mitt i detta linjespel drar en virvel in i trädgården. Länge har jag brottats med denna märkvärdighet. Vad ville Xet berätta? Jag har förstås inte svaret men tänker mig att Xet låter oss förstå att fiskbilen skickar en ljudlig signal till nya kunder längre bort vid vägen att göra sig köpklara. Hur målar man ljud egentligen?

Mannen i backen vandrar lugnt på torrlagd stig med sitt lilla fiskpaket i handen. Snart vid spisen. Snart också inne i en ny dag med andra iakttagelser.

Leif Magnusson
Sekreterare i Xet-sällskapet

Xet just nu 3, vintern 2005-2006

BOJAN BRODERAR
Oljemålning 1929

Ingeborg Erixson broderar. Det syns att hon njuter av sitt arbete, ögonlocken är mjukt slutna över ögonen som om hon frammanar broderiet ur sitt inre. Man kan se att Bojan är solbränd. Handen och kindbenen är gyllene och hudfärgen drar mot det rödlätta färgintervallet. Det blåser i hennes hår som blivit ostyrigt. Hon befinner sig vid Medelhavet. Bojan sitter i en fönstersmyg och hon har en träjalusi bakom ryggen. Målningen har kommit till då paret tillbringade sin första riktigt långa semester tillsammans. I själva verket hade hon äntligen funnit en lättnad och ett tidsfördriv i en längre period av sysslolöshet.

Sven Xet Erixson, 30 år och konstnär, och Bojan, 28 år och blivande författare och poet, har rest till Mallorca under sommarhalvåret 1929. Sven vill visa sin nyblivna fru paradisön som han besökt något år tidigare. Nu fick han ett resestipendium, Ester Lindahlska stipendiet, och Bojan tog tjänstledigt från sitt arbete under ett halvår. Mallorca var redan då en turistort men paret letade sig från huvudorten Palma till en liten orörd fiskeby vid namn Puerto de Pollensa. “Landskapet verkade lugnt och harmoniskt i sin ålderdomlighet, hade en ursprunglighet som det bevarat åt sig i århundranden. En mula gick runt runt med förbundna ögon och höll vattenverket igång, en högrest palm vid ett ensamt hus på fältet avtecknade sig mot en klarblå himmel och gav åt omgivningen en prägel av tidlöshet, av nästan biblisk stränghet.”skrev Ingeborg Erixson i boken Xet – de unga åren (1978).

Sven och Bojan bodde hos en spansk familj och trivdes väldigt bra. Den unga konstnären Sven var försedd med oljefärger och en stor rulle målarduk och byggde ett primitivt staffli av överblivet virke som han hittade på orten. Han målade Mallorcamotiv in nature dagligen. Hans fru blev med tiden mindre nöjd med att vara sysslolös, hon brukade heller inte handarbeta och var inte särskilt bra på att sy, men nöden är uppfinningarnas moder och Bojan köpte garner i den lilla sybehörsaffären. Utbudet var inte stort så de få färger som fanns fick lov att räcka. Hon bad Sven att rita en bakgrundsbild åt henne på en liten bit linne och han tecknade konturerna av bergen som vi kan se i Bojans broderi. Därefter målade han av Bojan, lycklig och strålande av ett harmoniskt
skimmer. Vi ser att hon finner en slags frid, det är åtminstone så maken och den expressive konstnären skildrat henne. Xets målningar och hela hans konstnärsskap var alltid starkt känsloladdat. Som om han omöjligt skulle
kunna måla något som inte väckt liv i hans inre. Bojanporträttet är så ljuvligt i sin sprödhet, sättet hon böjer sin nacke på och det ängaliknande hårets rörelse över huvudet att man känner av den känslomässiga färgen och stämningen i hela situationen mycket tydligt. Här, på Mallorca, 1929, hade de det bra och ett långt gemensamt liv och också en ömsesidig kreativ arbetsgemenskap väntade dem härefter.

Porträttet av Bojan, liksom hennes broderade miniatyrbild från Mallorca, har sedan dess hängt i parets hem,
först på Söder i Stockholm och därefter i Saltsjöbaden.

ELISABETH FAGERSTEDT

Xet just nu 2, våren 2005

ENSAM I, 1965
Blandteknik, 45×38 cm

Med en geggigt grå mössa på huvudet rör sig den lilla gestalten långsamt fram genom det expressivt tilltufsade landskapet. Ryggen krokar kutig över käppen och stegen är synbarligen tunga och pustande. Gestalten passerar oss liksom på avstånd; en distans som understryks av att den lufsande figuren tycks infångad, avstängd och ensam i sig själv.

När Xet fick sin hjärnblödning 1964 förlorade han under en tid förmågan till tal. Mun och tunga kunde inte formulera det hjärnan tänkte – naturligtvis en personlig tragedi men också en konstnärlig paradox. Ur den smärtsamma ofrivilliga tystnaden värkte X-et fram ett hänförande måleri. Plötsligt hade målaren, som i hela sitt liv främst registrerat omvärlden och med sina penslar trollat densamma till målerisk poesi, kommit i kontakt med sin egen smärta: i konvalescensens verk blottar konstnären sitt inre.

Xet, som är omtalad för sitt hetsiga och bullriga temperament, har i verket Ensam mod att skildra sig själv som ett hjälplöst lamm. Dessutom är allt i verket måleriskt fräckt: färgen blir vad den den blir – sjabbigt blå och blaffigt vit – och formen söker sig intuitivt till sin raffinerade förenkling. Resultatet blir en blå sordin återberättad som en promenad bland vildvuxna träd i hemmets trädgård i Tattby: ett grenverk i kaos likt en hjärnas förvirrade icke
fungerande signaler parat med några hastiga noteringar med kulspetspenna: namn kanske tänkta som en födelsedagshälsning, eller kanske blev det bara så. I all sin anspråkslöshet kan vi genom detta lilla verk dela varandras ensamhet. Här kan vi vara ensamma tillsammans.

Mårten Castenfors

Xet just nu 1, våren 2004

Lokaltåget
Oljemålning, 1923 (46 x 38 cm)

“Vi åkte nattåg till Oslo och satt uppe i tågkorridoren till inpå småtimmarna och talade om konsten och om konstens mening. Xet tecknade typer som var på väg in i sovkupéerna och till slut tecknade han själva ingångsdörrarna till kupéerna. Han tecknade allt han såg. Han var så glupsk på att teckna att han skulle ha kastat sig över varje föremål som han funnit i sin väg. En konstnär som var så arbetsivrig föddes bara vart hundrade år och under tiden föddes och dog många begåvningar som inte hade energi nog.”

Så här beskriver författaren Ivar Lo-Johansson i Tröskeln (1982) Xets sätt att arbeta. Xet upptäckte och avtäckte världen med pennan eller penseln. Inget motiv var för trivialt för att avbilda. Idag har vi svårt att tänka oss en konstnär som skulle måla av en tågkupé eller en pendeltågsinteriör. Men Xet var “glupsk” på verkligheten.

Målningen “Lokaltåget” från 1923 är typisk för Xet. Tåget kände han väl från sina ofta dagliga resor från hemorten Tumba in till staden. Men vanan hade inte trivialiserat motivet och nyfikenheten att se och beskriva.
Under de här åren gick han på Konstakademien och började resa ut i Europa. Redan hade han hittat sin stil och sina uttrycksmedel.

I den smutsgula, helfernissade tredjedjeklasskupén, nedsotad från kaminen och i det svaga ljuset har han placerat ett antal passagerare, som också representerade ett genomsnitt av de samhällen som nu växte upp kring Stockholm längs järnvägen. Landsbygdssocknarna omvandlades till förorter med villabebyggelse. På tåget möttes de alla: den tidningsläsande mannen på väg in till kontoret, den självmedvetne och välklädde sprätten, den unga flickan i vit sommarklänning, den sovande arbetaren, kärleksparet i hörnet, borgardamen med frappant hatt och kvinnan som stirrar ut genom fönstret. Det är vår eller försommar, men belysningen är ändå tänd. Bagagehyllor och väskutrymmen är fyllda på väg in till stan. Det är en ögonblicksbild men också en tidsbild från ett begynnande resande från bostaden några mil utanför
stan in till arbetet. Staden och dess befolkning växer och jordbruksmark blir villatomter för de välsituerade, samtidigt som många från municipalsamhällena söker sig in till arbeten inne i stan.

Men målningen blir också en symbolbild. Det var på tåget det började för många som nu bröt upp från landsbygden för att åka in till de nya städerna för att söka arbete, inackorderingsrum och ett nytt liv. Flera av de samtida arbetarförfattarna, som Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Moa Martinson,
Josef Kjellgren har beskrivit resan från ett liv till ett annat, från en värld till en ny. Konstnärerna skildrade det som var och det som blev, men sällan själva uppbrottet, vägen dit. Det gjorde Xet. För honom blev själva resandet viktigt – för att se världen och beskriva den.
Och det hela började på lokaltåget.
Göran Hillman