OM XET

1899-1919, de unga åren

Förberedelsens tid (1899-1919)

Sven Eriksson föddes i Tumba den 23 november 1899.
Föräldrarna var handlanden Alfred Eriksson och Mathilda Eriksson.  Då han efter skolan 1913 inte gjorde någon lycka som biträde i faderns affär fick han börja  som målarlärling hos Oscar Strömblad i Tumba.

Under åren fram till 1920 studerade han dekorationsmåleri under Per Malmén och Filip Månsson vid Tekniska aftonskolan, och utbildade sig därefter till teckningslärare vid Högre konstindustriella skolan.  Han hade bara ett kort vikariat i det yrket, utan försörjde sig på arbete bl a hos konservator Allan Nordblad  vid renoveringen av S:t Göransgruppen i Storkyrkan 1919 och i Filip Månssons dekorationsfirma, en anställning som i perioder varade till 1928.

Endast några få måleriförsök från tiden före 1920 finns bevarade, bl a “Vinterlandskap”, målat 1913 efter ett vykort, några landskap i akvarell, ett porträtt av lillasystern Ruth 1916 samt studieteckningar från Tekniska skolan och utländska museer. Verk av Hilding Linnqvist och Eric Hallström på Liljevalchs 1919 visade honom att man kunde bli accepterad som naivistisk målare.

1920-talet

Egen dekor, resor, debut

Konstnärens utbildning fortsatte med studieresor till München och utställningen av konsthantverk 1922. I Bayerska nationalmuseet kopierade och tecknade han hela sommaren 1922 (“Münchens museer är verkligen skattkammare, skrev han vid återseendet 1930.) Hemresan gick via Bern, Nürnberg och Berlin. Under 1922 och 1923 studerade han också dekorationsmålning vid Konsthögskolan under Olle Hjortzberg.

Sommaren 1920 fick Sven, som då börjat använda stavningen Erixson, sitt första självständiga uppdrag, att dekorera Tumba-biografen Metropol (“Kvistoperan”), som fadern var delägare i. Under decenniet utsmyckade han också Botkyrka kyrkas vapenhus (1926) och “likboden” i Tumba (1927) samt biträdde vid dekorering av kyrkan i Lycksele (1923), en biograf i Malmö följande år, kyrksalen vid hospitalet på Tosterön i Strängnäs (1925), Katrineholms kyrka (1926) samt Brandstads kyrka (1927).

Sitt första erkännande – som glaskonstnär – fick Xet 1922, då han i Kostas tävling delade första priset med Arnold Karlström. Det ledde 1929 till ett par års frilanskontrakt med Kosta. Som målare hade han svårare att bli erkänd; debututställningen i Göteborg 1925 (“Fri konst”) blev närmast ett fiasko,
men det gick bättre när hans verk visades på Liljevalchs följande år och på Svensk-franska konstgalleriet två år senare. Då hade han genom stipendier från Svenska slöjdföreningen fått möjlighet att 1923 och 1924 resa och måla också “exotiska” bilder från Frankrike, Italien och Spanien, något som konstkritiker och köpare uppskattade.

1928 blev på flera sätt ett märkeår för Xet. Han fick genom Ester Lindahls stipendium, som han behöll under två år, möjlighet att resa mer än förr, och han gifte sig 17 november med Ingeborg (Bojan) Gustafsson – som han träffat på trettondagsafton ett år tidigare. När han flyttade från föräldrahemmet i Tumba till parets första hem på Dalagatan i Stockholm 1928 var det också ett bevis på att han nu kunde försörja sig som fri konstnär.

Den andra halvan av 1920-talet tillbringade Xet en stor del av tiden på resande fot. Särskilt givande var det halvår han och hustrun tillbringade på Mallorca och i Jugoslavien 1929–1930. Kringflackandet ledde också till att han “upptäckte” att motiven i hemlandet var värda att måla: i Tumba, Stockholm och vid resor i Norrland 1927 och 1928 (bl a Delsbo, Hudiksvall, Forsmo).

Under detta decennium var Paris den ständiga anhalten på vägen ut och hem, men åtskilliga tavlor speglar intryck från andra orter ute i Europa: 1924 Neapel, Rom, Venedig, Assisi och Pesaro; 1925 Madrid, Toledo, Sevilla, Granada, Valencia; 1928–1929 Nice, Marseille, Mallorca (Palma, Soller och Puerto Pollensa) samt Barcelona och La Rochelle.

1930-talet

Familjen utökas, nya hem och resmål

En rad målningar från centrala Stockholm, särskilt kring Slussen, kom till sedan Xet och Bojan 1931 flyttade till Urvädersgränd och 1934 vidare till Bastugatan på Söder. Där stannade familjen till 1939, då man köpte en villa i Tattby i Saltsjöbaden. Det behövdes mer utrymme eftersom familjen utökats; sonen Sverre föddes 1932 och dottern Irma fem år senare. Barnen och deras värld speglades förstås flitigt i Sven Erixsons målningar. Dessa påverkades också av täta kontakter med målarkamrater i Färg och Form (bildat 1932) och med proletärförfattare som Ivar Lo-Johansson.

Även i början av 1930-talet ägnade Xet mycket tid åt Paris, men han hann också återse München och besöka nya miljöer: 1930 Venedig, Dubrovnik, Mlini och Dalmatien, Montenegro, Mondsee, Sarajevo, Wien och Salzburg;  1931 gjorde han första resan till Norge (Oslo och Telemarken), som han sedan återkom till bl a 1934 och 1935 (Lofoten). Längre resor blev det också i mitten av decenniet, t ex 1935 till Spanien och Marocko och 1936 till Portugal.

Resorna – också de till Norrland och Skåne – satte sina spår i de större verk som Xet satsade på under 1930-talet, t ex den stora målningen “Nils Holgersson” i Olovslund skola i Bromma (gav pris 1932, utfördes 1934–1935) samt “Melodier vid älven” och “Melodier vid torget”, båda prisbelönta förslag 1936 för utsmyckning av Konserthuset i Göteborg, där den sistnämnda utfördes som gobeläng av Barbro Nilsson och hennes vävare 1937–1939. Vid den tiden målade Xet också kartonger för två andra gobelänger: en med varvsmotiv i Göteborg för m/s Stockholm och en med Nils Holgersson-temat för Stockholms stad.

Xets freskomålningar “Liv-död-liv” och “Årstiderna” för Heliga Korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm (1938–1940) avslutade raden av monumentalverk under decenniet.

1940-talet

Familjen utökas, nya hem och resmål

Professur, Söndrum, Konstfrämjandet

Xet inledde 1940-talet med tre perioder av beredskapstjänst 1941–1942. Närheten till kriget satte också spår i hans konst på andra sätt, t ex i målningar på temat flykten över fjället från Norge och vid den med taggtråd spärrade kusten i halländska Söndrum. Där fann målaren från sommaren 1944 och många år framåt en motivrik miljö. Dessutom blev han inspirerad av kontakter med andra konstnärer i den informella Söndrumskolonin, där några medlemmar av Halmstadgruppen utgjorde kärntruppen.

Vandringar i Jämtlands- och Västerbottensfjällen (1941 respektive 1943) innebar nya motiv, liksom besök i Värmland 1942 och i Hälsingland, där han 1949 köpte John Stens hus i Mekrossla. Som professor i måleri vid Konstakademien 1943–1953 kom Xet också i närkontakt med en ny generation konstnärer inriktade på abstrakt måleri, vilket påverkade läraren.
Bland eleverna fanns Jörgen FogelquistKarl Axel PehrsonTorsten Renqvist och Lennart Rodhe.

Under 1940-talet nådde Xets konst en bredare publik, sedan han 1947 engagerats av Konstfrämjandet, som förmedlade 68 av hans totalt 165 grafiska utgåvor. Några av dem kom till i samband med att konstnären fick en ny uppgift som skapare av dekor och dräkter för teatern. Debuten i den genren gällde “Elddonet”, som Ingmar Bergman 1941 satte upp på Medborgarhusets barnteater. Sedan följde dekor för “Blodsbröllop”,”Richard III” och “De vises sten” på Dramaten samt “Yerma” i Malmö och Köpenhamn.

En ny teknik prövade han i glasmålningen “Källan, floden, havet” för S:ta Gertruds kapell i Malmö krematorium, men Xets största offentliga uppdrag under 1940-talet var en fresk i Huddinge kommunalhus 1948–1949,
med minnen från förorternas miljöer. Tre gobelänger efter Xets skisser vävdes också under decenniet: “Två himlar” för krematoriet i Borås 1944, “Hamnen i Lissabon” för Halmstads Folkets hus 1946–1947) och “Freskomålaren” 1947.

1950-talet

De stora teaterarbetena och nya resor

År 1950 valdes Sven Erixson till svensk representant vid Biennalen i Venedig, men i övrigt präglas konstnärens 50-tal mycket av teatern. Korta resor bl a till Sydfrankrike 1950 avsatte några spår i verken, men mer tid för resor fick han först sedan han 1953 lämnat professuren vid Konstakademien.

Från hösten 1953 till senvåren 1954 målade han i Italien (bl a i Certaldo i Toscana och i Gela på Sicilien), Frankrike och besökte Afrika (Tetuan i Marocko). Också hösten 1959 var han ute på en längre utlandsresa, som gick via Madrid och Sevilla till Kanarieöarna. Sommarvistelserna i Söndrum och Hälsingland satte som tidigare spår i hans verk, och från sin nya ateljé vid Brunkebergstorg i Klara såg han nya vyer över Stockholm.

När Sven Erixson just avslutat dekor- och kostymskisser för uppsättningar på Dramaten och Operan – “Don Perlimplins kärlek till Belisa” respektive Cullbergbalettens “Fröken Julie” – inbjöds han 1951 att tävla om utsmyckningen av foajén på Uppsala stadsteater. Där skapade han 1952–1953 i freskotekniken stucco lustro, som krävde att målaren arbetade snabbt, en rad delmotiv, vilka “återuppförde” scener från delar av hans verk för scenen. Parallellt med detta gjorde han dekor för “Romeo och Julia” på Dramaten,
och följande år för “Carmen” och “Wozzek” på Operan. Mest uppmärksamhet väckte hans arbete för rymdoperan “Aniara”, som första gången sattes upp på Operan 1959. Där sattes två år senare punkt för Xets teaterdekor med “Don Juan”. Samtidigt fullbordade han en emaljmålning med teatermotiv för Stockholms stads psykiatriska barna- och ungdomsvård (PBU) på Kungsholmen.

I samband med den kooperativa rörelsens manifestation med utställningen “Utan gränser” 1957 utförde Xet ett av sina större arbeten under decenniet. Han utsmyckade insidan av en väldig glob på Mosebacke; verket finns bevarat i Eskilstuna.

Under decenniet arbetade Xet också med andra offentliga uppdrag: dekor i matsalen vid AGA på Lidingö 1954, Statens skogsforskningsinstitut 1955–1956, krematoriet i Jönköping 1958 samt fönster för Folksam i Stockholm 1959.

De sista åren

Återblickar och sjukdom

1960-talet inleddes och avslutades med två retrospektiva utställningar med de främsta av Sven Erixsons verk: 1961 på Liljevalchs och 1969-1970 på Moderna museet. Då hade Xet åter blivit sjuk efter att ha “lärt sig måla på nytt” efter ett slaganfall 1964.

De första åren av decenniet var han emellertid i full verksamhet och producerade mängder av målningar från sina svenska favoritorter. Han hann också 1960–1961 med några offentliga uppdrag: glasmålningar för banker i Borås och Eslöv och för Säffle kyrka, skiss till en rya för Kiruna stadshus samt en kartong för gobelängen “Kopra och majs”, vävd 1962 för Margarinbolaget.

En mängd karaktärer från olika miljöer sammanfattade han 1964 i ett större verk “Resa i färg”, skapat för ett hotell i Malmö, numera ägt av Skanska. Tre gobelänger baserade på kartonger av konstnären kom till under andra halvan av 1960-talet: “Uppståndelsen och Kristi pinas historia ” för Klippans kyrka 1965, “Skulptörens gård” (Walter Bengtssons ateljé) 1968 och “Vinterbäck” 1969.

En långresa till Thailand (Bangkok) och Japan 1962 samt semester i Bulgarien 1963 öppnade nya vyer för Xet. Konvalescensen efter sin sjukdom 1964 tillbringade han bl a i Söndrum och på Kanarieöarna, och efter de första trevande försöken att greppa färgpennor och penslar återvann han så småningom skaparkraften. Hans experimentlust resulterade i åtskilliga målningar på smörpapper 1966–1969. Under sina sista år återgav
han i en serie akvareller minnen från de färgstarka målarkamraterna under lärlingstiden hos Oscar Strömblad i Tumba 1913.

Sven Xet Erixson avled den 17 maj 1970. Bojan fick leva i ytterligare 23 år.