MOTIV SVERIGE

Den svenska naivismen är ett bidrag till det europeiska 1900-tals måleriet.
Xet var en av de ledande konstnärerna i denna rörelse vars motiv skildrade en framväxande industrialism och landsbygd i förvandling. Förorten blev ett nytt motiv som inte utnyttjats tidigare i svensk konst. Inget märkligt då Xet hade sina rötter i ett stationssamhälle – Tumba.
Långt ifrån förorten ligger Norrland som ett annat outforskat motivområde. Xet reste dit med romantiskt sinne i unga år lockad av Ångermanlands natur.
Xets konst kännetecknas av en hög grad av självbiografisk närvaro. De många verk som kom från hans händer går det att följa hur och var han befann sig.
Som den expressive naivist han var kom berättelser flödande i färg och form. Från uppväxtåren i Tumba, flytten till Stockholm på olika adresser, till familjelivet i
Saltsjöbaden och somrarna i Söndrum.

Andra motivkretsar med bäring på Sverige är i samband med olika projekt inom glas, scenkonst och monumentala uppgifter. Skåne med Kåseberga hamn.

Xet och Norrland

När Sven Erixson först stiftade bekantskap med Norrland hösten 1923 – för att tillsammans med sin arbetsgivare Filip Månsson utsmycka en kyrka i Lycksele – var han mentalt förberedd. “Ådalens poesi” av Pelle Molin, dikter av Dan Andersson samt Eric Hallströms naivistiska fantasier från Ångermanland hörde till hans inspirationskällor.
Några små målningar av vyer från Lycksele och Kiruna samt “Potatisplockerskor” och “Vårplöjning” stammar från första besöket. När Xet 1924 målade en första version av “En spelmans jordafärd” (Dan Anderssons dikt) bars kistan genom björkskog som var mer sörmländsk än norrländsk; men när han återkom till motivet 1929 med en större dramatisk målning utspelas scenen i ett norrländskt landskap.
Båda verken skapades i Paris, men under mellantiden hade målaren under ett par sommarveckor 1928 fått närmare intryck från det storslagna Norrland, då han i etapper cyklade från Älvkarleö till Kiruna.
De skakiga vägarna förstörde visserligen en del av hans oljefärger, men det som var kvar räckte för målningar vilka stått sig som höjdpunkter både i Xets livsverk och i svenskt måleri.

Ådalens liljor, 1928, olja
(Qvistska samlingen, Härnösand).

Till dem hör “Ådalens liljor” (Qvistska samlingen, Härnösand) och ett par verk från “Forsmo, Ångermanälven”.
I brev till Bojan, som då var hans fästmö, skrev Xet att han målat “några stora rödgula kejsarkronor, som avtecknar sig mot en mörk älv, vilken sedan ringlar sig allt ljusare bort genom ett landskap med blå kullar vid horisonten…dessa blommor tycktes mig som en symbol för landskapets själ häruppe …och jag har en gammal svaghet för dem.”
Den mest kända andra tavlan från Forsmo fick kritikern Erik Blomberg att tala “om en inlevelse så intensiv att man tycker sig göra sällskap med timmerstockarna längs de sjudande fallen mellan täta skogar, vilkas djup han fått att gnistra av ljus och färg. Så har inte forsen målats sedan Josephson …såg den som en katarakt av regnbågsfärger – också han med Spaniens sol och röda jord som förlösare av bundna skaparkrafter.”
Dessa målningar bidrog uppenbarligen till att Sven Erixson vid en utställning hösten 1928 fick positiv, av några översvallande kritik. Han betecknades som en framtidens man, med både temperament och färgsinne, både fantasi och kultur. “Och det är i allt han målar en frustande glädje…”. “Han målar Norrland med blossande färgkraft och dramatisk syn, som erinrar om Helmer Osslund, men det finns mera av smältande värme i hans kolorit och en innerligare poesi i hans uppfattning”, skrev Gotthard Johansson.

Under 1930-talet gjorde Xet flera besök i Norrland, bl a i Krångede och Hammarstrand 1933, Duved 1934 och Tännforsen 1935. Resorna resulterade i några uppmärksammade tavlor som “Söndagskväll i Krångede” och “Krångedebygget”. När han 1935 utformade flera idéer till utsmyckning av Göteborgs konserthus använde han också intryck från Ångermanland i förslaget “Melodier vid älven” (nu på Göteborgs konstmuseum), belönat
med andra pris i tävlingen. Tyvärr hamnade det aldrig på den tänkta platsen – men Xet vann ju med “Melodier vid torget” som utfördes som gobeläng.
Målningen “Ångermanland” (även utställd som “Från Krångede”) kom till samtidigt som en syntes av landskapets fädbodkultur, arbete med malm och timmer, kraftverksbyggen etc. Delvis finns samma element i den väldiga väggmålningen “Sverige åt folket”, som Xet skapade för Liljevalchs-utställningen” Arbetarrörelsen har ordet” 1937. Norrländska vyer finns också i flera skisser för “Nils Holgersson” 1938-1939 och i flera målningar från Hammarforsen 1938.Under 1940-talet återkom Xet till Norrland flera gånger, först till Tornedalen vid beredskapstjänst 1941, då han också målade i Jämtlandsfjällen (“Lunndörren”). Två år senare vandrade han i Västerbottensfjällen, som han återkom till 1950, då han tillsammans med målarvännerna Lennart Gram och Roland Svensson samt runforskaren Sven B F Jansson tillbringade en vecka i Klimpfjäll. Från det året finns bl a målningarna “Slalombacken I och II”.
1949 köpte familjen Erixson en stuga i Mekrossla – John Stens gamla hem i Hälsingland. Besöken där, som pågick tills målaren blev sjuk 1964, speglas i bl a “Stjärnnatt i Mekrossla” och “Lingonrenserskan” (även litografi 1949) samt “Hälsingland, vår” från 1951.
Xets verk ställdes ut på många ställen i Norrland, medan konstnären levde, bl a 1935 i Östersund, 1941 i Umeå (tillsammans med Kalle Hedberg) och 1962 i Kiruna, där skisser till den stora rya som Xet komponerat för staden året innan visades.
Bland Xets sista litografier finns också tre som inspirerats av lapska konstverk, vilka konstnären fascinerades av vid en utställning på Nordiska museet i Stockholm 1967. Från svartvita avdrag av samers ristningar på kopparplåtar utförda på 1920- och 1930-talen gjorde Xet litografier i färg: “Norrsken”, “Trolltrumma” och “Renar”. Han hade dock även tidigare använt lapska symboler, utöver i Kiruna-ryan också i en litografi “Lapptecken” och ett par målningar “Lapskt” och “Samisk solsymbol”, som kom till i mitten av 1950-talet.

Xet, familjen och Saltsjöbaden

I Saltsjöbaden fann Xet och familjen 1939 på Tattbyvägen 12 det stora hus, som blev hans och hustru Bojans hem för resten av livet. Liksom Tumba var det en lantlig förortsmiljö, om än med mindre arbetarprägel.
Här målade Xet förstås omgivningarna – 1940 noterade han på baksidan av en målning »Tattbyvägen, mitt eget hus, den första målning jag gjort av min väg».
Här speglade han årstidernas växlingar: i målningar som »Vår, trots allt» , blomningen i Bojans rabatter, »Herr Schüldt och jag sätter potatis» och »Den första snön, Tattby».
Den stora triptyken »Målarens hus» visar vardagslivet, när familjefadern utnyttjar sitt kunnande som yrkesmålare på sin egen villa, och hustrun och barnen håller på med sitt i trädgården. Och motiven från bastun visar roll umgänget med grannar som »Run-Janne» (dvs riksantikvarien Sven B F Jansson) spelade.
Familjen inspirerade till många målningar från det att Xet träffade sin blivande hustru Ingeborg, och medan barnen Sverre och Irma växte upp på Söder.
Målningar som »Sverre och nalle» och pendangen “Irma ute i oktober» kompletterades efter flyttningen till Saltsjöbaden med ett verkligt »blommande måleri» kring familjen, den blomsterälskande Bojan och de båda barnen.

Irma i trädgården, 1939, olja.

–Finns det något måleri som blommar så naturligt som Xets, skriver Erik Blomberg. Jag vet i varje fall ingen som kan måla blommor som han: så att man ser hur de andas och växer. I barnet och blomman möter han det jordiska mysteriet, skapelsens ständiga friskhet. “Irma i trädgården”(en målning från 1939) är själv ett fjärilslikt blomster med det lilla förklädets hjärtblad lysande som de vidöppna kalkarna runt omkring henne.
Barnet läser spörjande, men tillitsfullt i naturens öppna bok, över henne regnar blommen som ett färgrikt fjärilsstoft.
Det är ingen instängd idyll, regnbågen spänner sin bro över den. En äkta livsdyrkare är Xet, men inte bara en tanklös primitivist, då han som här dyrkar två av livets starkaste makter: blomman och barnet.
Blomberg kommenterar samtidigt de två versionerna av »Sverre vattnar» och pekar på att Xet »ser världen genom regnbågsfärgerna, men överflyttade till jordisk materia, till våra egna element…vattenstrålen slår ut i en regnbåge, som vi ser trädgården blomma igenom med samma glittrande färgprakt som speglar sig i den otaliga regndropparna. Jorden blommar, vattnet blommar, förenade i färgens material».

Xet som Stockholmsskildrare

Sven Erixson målade enstaka Stockholmsbilder under 1920-talet – t ex “Stockholms ström i marsgrått” (1927) – men det är först sedan han flyttade till Urvädersgränd 1931 och vidare till Bastugatan 15 år 1934 som han skapar en svit avmålningar från huvudstaden, främst från området kring Slussen. Alla årstider speglas: “Vårkväll, Stockholm” (1931), “Sommardag, Mosebacke torg” (1932), “Folkliv på Katarina kyrkogård” (1931), den vintriga utsikten från ateljévåningen på Urvädersgränd 9, “Stad i ljus” (1932) samt “Höstkväll på Götgatan” (1937).

Området kring Slussen var en dynamisk miljö under början av 1930-talet. Ett nytt trafikmaskineri byggdes upp 1933–1935, och den gamla Katarinahissen ersattes av en ny. Minst ett 20-tal Xet-målningar av Katarinahissen och Slussen kom till under decenniet, flera av dem har hamnat i landets största museer. Bland de mest kända verken från denna miljö finns “Kärlek vid hissbron” (1931), ett självporträtt med Slussen (1932) och “Tidsbild” (1937).

Katarinahissen (Stockholm vår),
1933, olja (Norrköpings konstmuseum).

I målningarna kan man steg för steg följa Slussens omvandling.
Det är som om Xet “nu försökte tvinga in sin lynniga penselskrift i den moderna storstadsbebyggelsen, i industrialismens rytmiska schema.
…Han målar spårvagnsspår, lyktstolpar, räcken, lastkranar och sammanfogar dem till ett mönster, ett trafikmönster som fångar myllret av detaljer i storstadslivets färgrika nät. Xets måleri är verkligen dynamisk, han ställer sig inte utanför, han lever själv med i vad han beskriver med färgen”, skrev Erik Blomberg i “Från Josephson till Picasso” (1946).

De många variationerna på Slussen-temat illustrerar, påpekar Folke Holmér, att om Xet “fått upp ögonen för ett motivs rytmiskt koloristiska möjligheter kunde han odla det med verklig frenesi – gång på gång ta upp det från nya infallsvinklar”. Det är livsrytmen i staden som är hans egentliga motiv; den nya Katarinahissens spinkigt rätlinjiga torka hade aldrig intresserat honom, som motiv var den gamla hissen med dess energiskt “strävande” eiffeltornsartade skick mer lockande än den nya.

Sviten av Stockholmsbilder bröts naturligt nog när familjen Erixson 1939 satte bo i Tattby-villan i Saltsjöbaden, men från mitten av 1950-talet tillkom ytterligare en rad verk med motiv från storstaden. Xet hade då fått en ny atelje vid Brunkebergstorg i Klara. Både i olja och senare som litografi speglas de nya perspektiven över taken i Klara (1956 och 1959), och 1958 kommer den populära Sockholmsportföljen med fem motiv i ärglitografier. Också stadens omvandling med höghusen i centrum fångade Xet i olja och litografi i början av 1960-talet.

Somrarna i Söndrum

“..Söndrum som en gång betydde en förnyelse och en blodstransfusion av oerhörd betydelse för mig själv och min syn på konst”.

Så beskrev Xet mötet och betydelsen av platsen Söndrum utanför Halmstad. Xet kom dit 1944, lockad av konstnären Stellan Mörners berättelser om platsen och det konstnärsliv som ägde rum där sommartid.

I Söndrum fanns ljus, en intressant natur i en stenhuggerimiljö, möjligheter till bad och rik social samvaro med andra konstnärskollegor inom bildkonst, litteratur och dans. Här fanns delar av Halmstadgruppen (Axel och Erik Olsson, Stellan Mörner), Felix Hatz, Egon Möller–Nielsen. Samtliga målare. Erik Lindegren, Elsa Grave och Ingeborg Erixson representerade författarna och Birgit Åkesson dansen.

Kustbild II, 1944.

Konstnärerna bodde på olika platser i det lilla samhället. Några hade ateljéer i bodar i Grötviks hamn. Stellan Mörner myntade 1946 begreppet Söndrumskolonin.

Xets inverkan på kollegorna vid den här tiden kan tydligast beskrivas med ett uttalande från konstnären Felix Hatz: “Xets spontana målarglädje tar alltid överhanden över det tragiska innehållet”.
Tragiken som åsyftades var strandavspärrningarna vid Laholmsbukten med taggtråd, i slutskedet andra världskriget.

Den rika produktion som Söndrum avsatt i Xets livsverk räknar flera betydande målningar av hög klass.
I “Sommar Söndrum” (1947) har han fångat kustremsan, den som Axel Olsson gav namnet pärlemorkusten, med det cyklande hembiträdet Märta i fokus. Målningen finns på Norrköpings konstmuseum och pryder även ett frimärke utgivet 1996. Motivet har även bearbetats till ett grafiskt blad – “Märta cyklar” (1948).
Andra kända verk är “Irma, Sahlin och blåsten” (1946) och “Amerikanarens hus (1944).

Läs mer om Xets tid i Söndrum i boken ” I konstens tecken” (Spektra förlag), utgiven 1990 av Hugo Palmsköld eller i katalogen “I havets ljus” från Mjellby konstgård, Halmstadsgruppens museum i Halmstad, 1998.

Tumba – den första hembygden

Xet föddes och växte upp i Tumba. Platsen Tumba lämnade han fysiskt 1928 men psykiskt behöll han relationen till platsen livet ut.

Efter utlandsresor i början av 20-talet upptäckte han att det gick att måla Tumba. Han hade fått ett nytt perspektiv på den egna uppväxtmiljön. Det var som om den exotiska blick med vilken han läste Italien, Frankrike och Spanien, även dröjde sig kvar när han kom hem efter resorna.

Som en målande etnolog eller kulturgeograf började Xet söka sig närgånget genom stationssamhället. Tumba tecknades i olika vinklar. Allt drogs in av hus, skyltar, natur och människor. Vardagslivet stod i fokus.
Utgångspunkten var hemmet och avskedsmålningen till platsen i “Bryggerivägen” (1928).

Höstbild, Tumba, 1926, olja (Xet-sällskapet).

Under 10-talet blev det målningar av syskonen, små interiörer i hemmet och utflykter i samhället.
Här bör den lilla akvarellen av ladan i Lavreten i Uttran 1914 framhållas.
På 1920-talet fram till de första åren in på 30-talet skapade Xet den kända målningen “Lokaltåget” (1923) samt en sådan stor mängd bilder av Tumba att det går att ekonstruera hur det såg ut där vid denna tid. Tumba kom in i bilden även på 40-talet när Xet gjorde “Huddingefresken” i Huddinges kommunalhus 1948-1949. Det centrala partiet i fresken utvecklade han 1952 till en stor målning kallad “Tumba på Strömblads tid”.

I slutet av sin levnad återkom Xet en sista gång till platsen och människorna som haft betydelse för honom.
I målningen “Den 25 juni 1913” (1969) och i akvarellsviten om Stora Ville (1970) målade han enligt egen utsago sina memoarer.

Läs mer om tiden i Tumba i “Xet de unga åren” (1978) av Ingeborg Erixson, i utställningskatalogen “Återkomsten” (1985) och i “Sven Erixson i Tumba och Stockholm” (1995), katalog till Stadsmuseets utställning med text av Hans Eklund.