MOTIV ALLMÄNT

Om Xets verk

Sven Erixsons konstnärliga verksamhet tog sig en mängd olika uttryck. Den domineras av en överväldigande mängd stafflikonst och grafik – som blev något av en folkets konst – samt en rad verk i stort format (monumental konst).
Hans arbeten för teatern är också betydande. Men även affischer och bokillustrationer samt formgivning av glas och tapeter ingick i hans repertoar. Särskilt vad gäller grafiken och teatern finns betydande överlappning med målningar i olja och andra tekniker.

allmant

Xet som glaskonstnär

1922 erhåller Xet delat första pris i Kostas glastävling tillsammans med Arnold Karlström. Detta var den första officiella utmärkelsen i hans karriär. Vinnarbidraget ställdes ut på den stora Göteborgsutställningen. Samma år besökte Xet, under sin första utlandsresa, en glasmålarverkstad i Munchen.

Xet designade flera konstglas för Kosta under 20-talet. 1930 ställde han ut fyra glas för Kosta på Stockholmsutställningen, varav ett köptes av kungen. I oktober 1929 skriver Xet från Kosta: “Hyttan här är det underbaraste jag sett på länge och jag skulle vilja måla den”.
Konstnären stannade denna period tre månader i Kosta. Hyttan blev förstås en målning i olja (Glashyttan, Kosta, 1930) och kan ses på Åkers Runö folkhögskola i Åkersberga utanför Stockholm. Exempel på glas som Xet formgivit brukar finns med i den historiska utställningen på Kosta glasbruk.  Ett exempel finns också på Glasmuseet i Smålands museum i Växjö.

Glashyttan, Kosta, 1930, olja (Runö kursgård, Åkersberga).

Översikt över Xets grafik

Redan som 21-åring gjorde Sven Erixson ett linoleumsnitt “Paradiset”, men den bilden av giraffer, strutsar, höga blommor och förstås Adam och Eva var tänkt att tryckas som mönster till en tapet och tycks inte ha blivit mångfaldigad.
Därför räknas som Xets första grafiska verk två linoleumsnitt i mappen “Humanitet”, vilken tio konstnärer gav ut 1933 som en manifestation mot fascism, krig och diktatur. Tre år senare tillkom hans första litografi, “Marockanska”, medan han arbetade med underlaget för gobelängen “Melodier vid torget” för Göteborgs konserthus.

Även träsnittstekniken prövade han innan han fick sitt genombrott som grafiker med litografierna “Vid kusten 1944” och “Fornforskare”, båda tryckta för Nationalmuseums och folkrörelsernas utställning “God konst i hem och samlingslokaler” 1945. Denna bidrog till ett uppsving för litografier och ledde två år senare till att Konstfrämjandet startades. Xet var starkt engagerad i denna organisation, som upphörde först 1992. Genom den spreds också 68 av Xets 165 grafiska utgåvor.

Flertalet av Xets litografier trycktes av Rolf Jansson, en del på lumppapper från Tumba bruk. Samarbetet med Jansson inleddes med litografin “Bastun” 1946, och året därpå spreds Xets första litografi för Konstfrämjandet, “Sverres leksaksbil”.

Genom att verken tillkom under en så lång period – de sista trycktes posthumt 1970 – speglar de både Xets utveckling som konstnär och hans motivkretsar: familjen, Tumba, Stockholm, Tattby, Mekrossla, Söndrum och de många resorna. Också monumentalverken och Xets arbeten för teatrar – särskilt “Carmen” och rymdoperan “Aniara” – har satt sina spår i grafiken. Och när konstnären började lära sig måla på nytt efter sitt slaganfall 1964 blev de färgpennor han började försöka greppa ett av de första litografiska motiven,  som också speglar hans förtvivlan över att inte kunna skapa som förr. Hans sista litografi blev ett minne från den kamratkrets han fick som tonårig målarlärling i Tumba.

–Dessa litografier är inga lekverk med vänstra handen för att ge smulor åt folket – utan precis tvärtom. Inte bara så att det fordras samlad skicklighet och träffsäkerhet för att måla på stenarna, den här tekniken var en hjärtesak för honom, personligt och socialt. Det är i hans färglitografier vi tydliast ser hur Xets geni förenar sig med en viktig samhällsrörelse i det svenska konstlivet, skrev Kurt Bergengren i Aftonbladet 24 februari 1977, när han recenserade Anna-Lena och Christer Nyströms bok “Sven Xet Erixsons grafik” (Sundsvall: Sinklarförlaget, 1976), som nedanstående förteckning bygger på.

Boken ger detaljerade uppgifter om Xets hela grafiska produktion med färgbilder, mått, signering och upplaga. Rolf Janssons minnen av samarbetet med Xet ingår i boken; de har återgivits också i katalogen till en utställning av Xets hela grafiska produktion i Malmö konsthall 1977. Ytterligare fördjupning om Xet som grafiker ges av Anna-Sara Ehrling i skriften “Xet går till tryck”,  som gavs ut i samband med en vandringsutställning i Stockholms läns kommuner 1992.

Xet och diktarna
– Omslag och illustrationer

Daniel Hjorth har i en essä utförligt diskuterat ”Xet och litteraturen” (BLM 1961; IX:721 ff) och pekat på hur konstnären Sven Xet Erixson av diktare som Fröding, Karlfeldt och Ferlin inspirerats till målningar genom hela sitt liv. En betydande del av den mångsidige konstnärens produktion knyts också till teaterns värld, med scendekorationer och dräkter, från Lorcas dramatik till Harry Martinsons rymdepos Aniara, bearbetat till opera. I många former trivs det sköna, så också Xets motiv, för här finns en lust både att experimentera och att utnyttja uppslag från teatern och tavlorna för litografier, spridda i stor upplaga genom i första hand Konstfrämjandet. På pluskontot står att många till lågt pris fick del av erkända konstnärers verk; eftersom litografier inte sällan var så nära originalmålningar kunde kritikerna med viss rätt klassa dem som ”nästan reproduktioner”. Bror Ejve, som arbetade både för Tidens förlag och Konstfrämjandet, utpekades som den som förlett Xet att göra litografier av tavlor…

Inspiratörerna
En dikt av Gustaf Fröding ”Så jag målar, donna Bianca…” hjälpte Sven Erixson att våga måla som det roade honom. Erik Axel Karlfeldt var en annan skald som inspirerade Xet, vilken 1923 valde dikten ”Det är morgon, det är Eden…” som titel på en av sina målningar av paradismiljön. Han försökte sälja in ett ett annat paradismotiv som tapetmönster till NK men möttes av kalla handen; det var alltför komplicerat…
Pelle Molins dikter och noveller – som ”Ådalens poesi ”– lockade 1928 Xet ut på en cykeltur norrut. Ett par av hans vackraste naturstycken kom till då, bl a ”Ådalens liljor” och ”Romantik”. Fyra år senare inspirerades konstnären av Selma Lagerlöf, när han skapade det prisade storverket ”Nils Holgersson” för Olovslunds folkskola i Bromma. Dan Anderssons dikter hade idolstatus bland författare och målare som Sven Erixson umgicks med, bl a i kretsen av Klarabohemer. Xet skapade under 1920-talet två versioner av ”En spelmans jordafärd”, Nils Ferlin diktade i Dan Anderssons anda, Ivar Lo-Johansson hade en gipsstatyett av skalden på sin fönsterhylla, en gips som han beställde en bronsgjutning av. Denna var klar först efter hans död.

Utställning i Xet-museet 2006-2007
De bokomslag och illustrationer till dikter och noveller som Xet bidrog med stod i fokus för en utställning i Xet-museet kring årsskiftet 2006–2007. De utgör en liten andel av konstnärens totala produktion – flera tusen målningar, mer än 150 grafiska blad, dekor för många scenföreställningar och flera monumentala verk i form av fresker och gobelänger. Men de visar ändå tendenser i tiden. Det var på modet att etablerade målare som Isaac Grünewald och Xet anlitades för att förgylla teaterns värld, att deras litografier i stor upplaga spreds som en konst för folket och att de också anlitades för bokomslag och illustrationer. Vänskap och ideologisk gemenskap spelade en stor roll när konstnärerna erövrade (eller lockades in på) nya domäner. Xet var t ex styrd av både dramatikern Lorcas och regissören Alf Sjöbergs önskemål i början av sin karriär som scenograf. Och när vännen Ivar Lo-Johansson fick Bonniers och tidskriften Lantarbetaren att anlita Xet för att illustrera Ivar Los verk fanns det (i varje fall vad gäller böckerna) både skisser och uttalade önskemål från författaren om utformningen; det gällde såväl färgsättning som motiv. Även den konstnär som svarade för omslagen till följande upplagor av Ivar Los självbiografiska verk (Sven Ljungberg) fick anpassa sig till författarens starka vilja.

Ivar Lo, Bojan och Martinson
Utställningen i Xet-museet fokuserade på Xets arbeten kring Ivar Los noveller och böcker, hustrun Ingeborgs (Bojans) dikter, ett urval av Nils Ferlins dikter och några av Harry Martinsons verk. Sven Erixson utformade omslagen för 20 av vännen Ivar Lo-Johanssons skönlitterära böcker för Bonniers förlag, från ”Måna är död” 1932 till ”Lyckan” 1962. Konstnären illustrerade också en rad av Ivar Los noveller, först för tidskriften Lantarbetaren i mitten av 1930-talet och senare med en serie träsnitt för en specialupplaga av novellen ”Stad och land” (”Jordproletärerna”) 1945.
Barbro Schaffer har i skriften ”Boken och konstnären” (1987) – som gavs ut i samband med en utställning på Nationalmuseum då Albert Bonniers förlag fyllde 150 år – pekat på hur Xet med sin högt uppdrivna koloristiska glädje i omslagen för Ivar Loss självbiografiska svit behöll sitt eget bildspråk, samtidigt som han lyckades översätta böckernas grundstämning. ”Hela serien är hållen i samma gula färgton med inlagda vinjetter, som med små medel fångar de enskilda delarnas atmosfär. Omslagsuppdraget innebar i detta fall inte enbart att leverera en lösryckt bild. Det finns en genomgående kompositionell tanke för hela seriens utstyrsel och vinjetterna är välfunna uttryck för böckernas innehåll. Motiven är stiliserade och färgerna rena och höga”. Såvitt känt var hans omslag för Ivar Lo 1932 Xets förstlingsverk i bokbranschen. Ja, det vill säga om man bortser från att han redan som tonåring gjorde omslaget för ”Tiken”, en verksamhetsberättelse för en idrottsförening i Tumba! Det var 1910-tal, och Xet var terränglöpare – ett par decennier innan han av Ivar Lo inspirerades att ockå han tvivla på idrotten…

Xets hustru Ingeborg (Bojan) gav ut sju diktsamlingar: Tjällossning 1945, Kustlandskap 1946, Ebb och flod 1948, Främling i eget landskap 1951, Spegelbild 1955 och Aftonens alfabet 1957. Sven gjorde omslagen och illustreradeockså dikterna i ”Aftonens alfabet”. Bojans sista samling – ”Landskap för länge sedan” – trycktes 1980, tio år efter Xets bortgång. Bojan dog 1992, 90 år gammal. Många dikter kom till i familjens stuga i Söndrum, där Bojan kunde arbeta ostörd i en liten skrivarlya. Miljön i Söndrum inspirerat Xet också till bilderna för Erik Berggrens naturlyriska småstycken, ”I havslandskapet”, utgiven 1968. När Harry Martinson, också han i kretsen nära Sven Erixson, skrev dikten ”Kanonkungen” för Lantarbetarens julnummer 1936 fick vännen Xet illustrera. Men det kom att dröja ett 20-tal år innan de åter
samarbetade, den gången kring Martinsons rymdepos ”Aniara”, översatt till opera. Och då använde Xet sina skisser för scendekor och kostymer även till litografier.

Xet och Nils Ferlin belyses under “Xet just nu”: Du har tappat ditt ord…

Den motvillige illustratören
Motvilligt (sannolikt övertalad av Bror Ejve) målade Xet 1933 omslaget för Tidens förlag till Ida Bäckmanns roman ”Röpecka, Gud och Lennart”. Den inleder en trilogi om en flickas uppväxt. Varför hindrar inte en högre makt  (symboliserad av duvan) att hennes bäste vän Lennart drunknar? Dockan vid det hotfulla vattnet blir ett förebud om olycka. Selma Lagerlöf skrev ett uppskattande förord till den boken – vid samma tid som Xet inspirerades av henne till ”Motto Nils Holgersson” för Olovslund skola i Bromma. Omslaget blev naivistiskt i överkant, och en annan illustratör tog hand om följande volymer… Det där med omslag var inte så enkelt för en fri konstnär – och det finns skäl att påminna om att en ”bokkonstnär” inte enbart är målare utan också typografiskt kunnig formgivare. Vid den nämnda utställningen på Nationalmuseum 1987 samlades verken under olika rubriker efter hur konstnären löst sitt uppdrag, en gruppering som är intressant också för Xets bidrag.

I gruppen konstnären som omtolkare försöker Xet i bild återge ett koncentrat av atmosfär eller händelseförlopp, i en personlig tolkning. Detta gäller för flera av Ivar Los böcker, t ex ”God natt jord”, 1933, ”Statarna”, 1936, och ”Geniet”, 1947, samt Bojans ”Spegelbild”, 1955. Ett annat typiskt exempel i denna grupp är omslaget för ”Kareanna Velde” – som var del 1 av Magnhild Haalkes familjekrönika från fiskares och bönders liv i Nordnorge i slutet av 1800-talet. Xet tog fasta på huvudpersonens livsvillkor. 32 år gammal förlorade hon sin man på sjön och lämnades ensam med sex barn, som avbildas i  sjömanskostymer. På omslaget till Hans Falladas roman ”En mot alla” syns en ensam man skydda sig som mot slag i dörröppningen till en byggnad där alla fönster är märkta med hakkors. Romanen handlar om två makar som satte sig till motvärn mot Hitlerregimen och om deras förföljare. I omslaget för andra delen av Haalkes familjekrönika ”Kaja Augusta” – där äldsta dottern står i centrum, också hon en stark kvinna med ett hårt liv – anknyter konstnären till en episod i boken. Här är konstnären berättare, dvs han väljer ut livfulla och karakteristiska scener. Han ligger nära textens verklighet men vägleds av sin fantasi.
Också omslagen till Bojans böcker ”Ebb och flod”, 1948, och ”Kustlandskap”, 1946, är exempel på detta sätt att gripa sig an verket. Detsamma gäller för Sven Rosendahls ”Någon har rest bort”, 1961.

Xets monumentala uppgifter

Sven Erixson var väl förberedd för monumentala uppgifter genom grundutbildningen till yrkesmålare och studier vid Konsthögskolans avdelning för dekorationsmåleri. Han intresserade sig för folk- och kyrkokonst från olika
tider, och biträdde vid dekorering av bl a kyrkor innan han på allvar började tänka på att själv stå för monumentala uppgifter.
De första tävlingsbidragen gav inga pris; det gällde utsmyckning av Högalidskyrkan1923, Stockholms stadsbibliotek (skissen »Motto Eva») 1926 samt riksdagshuset 1930. I slutet av 1920-talet blev Xet mer inspirerad för
monumentala uppgifter, först genom mötet med Goyas »stora landskap med figurer i» och så 1929 vid besök på världsutställningen i Barcelona.
Särskilt Edvard Munchs verk och två jättemålningar av Per Krogh och Axel Revold där gjorde starkt intryck på Sven Erixson.

Sin första framgång i genren fick Xet när han med »Motto Nils Holgersson» vann Eva Bonnier-nämndens tävling om utsmyckning av Olovslunds folkskola i Bromma1932, där konstnären enligt nämnden gavs »tillfälle att utveckla en stark och ursprunglig dekorativ fantasi. Förslaget präglas av ett självständigt grepp på uppgiften samt ett friskt färganslag och verkar stimulerande genom den starka målarglädje det besitter». Folkskoledirektionen avböjde först att ta emot verket, eftersom framtidens skolbarn nog inte skulle vara förtrogna med Selma Lagerlöfs verk. Som ett provisorium fick målningen dock utföras, men inte på väggen utan på duk så att den kunde flyttas. Sedan den målats färdig på plats 1934–1935 blev emellertid de båda huvudscenerna mer uppskattade: med Nils på gåskarlens rygg över det skånska landskapet samt hans strid med Smirre räv på Vombsjön för att rädda vildgässen. »Något liknande hade svensk monumentalkonst icke kunnat visa upp sedan medeltidens kyrkmålare», skriver Lars Erik Åström. Och Beate Sydhoff bedömer målningen som den bästa som Xet »skapade i sin monumentala konst någonsin. Den har både ett formspråk och en stämning som står för det starkaste i Xets konstnärskap. Den är nyskapande i sitt slag…»

När målningen i Bromma var klar reste Sven Erixson till Spanien och Nordafrika, två motivkretsar vilka dominerar hans nästa stora verk: »Melodier vid torget». Detta gav honom 1936 andra pris i tävlingen om utsmyckning av Göteborgs konserthus. Inte heller denna gång blev det emellertid en fresk, utan prisnämnden valde konstnärens andra alternativ gobeläng. Denna, som blev 620 x 912 cm, vävdes av Barbro Nilsson och hennes medarbetare 1937–1939. Ragnar Hoppe har skildrat stämningen: »Nordbons längtan ut, hans eviga, aldrig slocknande dröm om Österlandet och Söderlandet har klätt sig i många former under tidernas lopp — Det är dock fråga värt om denna romantiska exotism tidigare framträtt så renodlad och mättad av äkta mystik som i Xets Melodier vid torget. Den har i varje fall här fått en djupare, märkare klang än i Hilding Linnqvists mera intellektuellt betonade tolkningar av dessa motiv.» Xets andra förslag för Göteborgs konserthus »Melodier vid älven» kom aldrig till utförande i det stora formatet.
Denna syntes av intryck från Norrland, älvarna och kraftverksbyggena förekommer dock i flera andra större målningar. Sitt tredje monumentaluppdrag – målningen »Liv, död, liv» i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm – fick Xet äntligen utföra al fresco, sedan han 1937 vunnit tävlingen om utsmyckning av kapellet. Även om konstnären med sina egna ord inte var »vad man i vanlig mening menar med religiös» skapade han här ett »religiöst konstverk fyllt av hög och värdig stämning utan att använda utslitna symboler», skriver Lars Erik Åström. Från många håll hämtade han inspiration till skissen: Dikten »Dödens skepp» av D H Lawrence, aktuell norsk monumentalkonst av Alf Rolfsen och Edward Munch och så de konkreta förebilderna från Sverige med den havande kvinnan (hustrun Bojan) framför Årstabron, hamnen i Kåseberga, en tältplats i Jämtland samt sidofresken om årstiderna. Vad Xet gestaltade var att livet är en enda kedja av födelse, förgängelse och födelse. »Det centrala i kompositionen behandlar en människas bortgång, uppgående i havet, solen, rymden och molnen. Detta är framställt genom en fiskarbåt som lämnar en hamn fylld av det vardagliga livets hårda och vackra arbetsstämning», skrev han själv. Med krematorieverket hade Xet slutgiltigt visat att han behärskade även fresktekniken i stort format, vilket var ett skäl till att han 1943 utsågs till professor i måleri vid Konstakademin. Under sina tio år på den tjänsten hann han med ytterligare två monumentala uppgifter: 1948–1949 en fresk i Huddinge kommunalhus och 1952–1953 dekor i stucco lustro i Uppsala  stadsteater. Den förra påminner i många detaljer om Xets uppväxttid med liv och miljöer kring järnvägen från stadens kontor och fabriker till förortsidyllerna Huddinge och Tumba. Hur starkt konstnären kände för uppgiften visas av att han avvisade förslag att hans elever skulle måla fresken: »Det där kan inte eleverna göra, det ska jag göra själv». Dessutom gjorde han det för ett »vänskapspris», fjärran från vad en professor på Konstakademin kunde kräva för ett så omfattande arbete. Utsmyckningen av foajén i Uppsala stadsteater med scener och dräkter från teaterns värld, som Xet var väl förtrogen med genom sina uppdrag för olika scener, avslutade visserligen konstnärens mest uppmärksammade monumentalverk, men större verk har han också utfört för t ex krematorierna i Malmö, Borås och Jönköping samt en rad andra offentliga miljöer och enskilda företag.

Offentliga uppdrag – detaljöversikt

-Biografen Metropol i Tumba, 1920.
-Biträdde vid dekorationer i kyrkan i Lycksele, 1923.
-Deltog i tävling om utsmyckning av Högalidskyrkan, 1923?
-Biträdde Einar Forseth vid dekorering av en biograf i Malmö, 1924-1925.
-Biträdde vid restaurering av kyrksalen vid hospitalet på Tosterön, Strängnäs, 1925.
-Dekorationsarbeten i Katrineholms kyrka, 1926.
-Dekorering av bårhuset i Tumba, 1927.
-Medverkan vid A Kulles restaurering av Brandstads kyrka, 1927.
-Deltog i tävling om utsmyckning i Riksdagshuset, 1930.
-Nils Holgersson-målningen i Olovslunds skola, Bromma, 1934-1935 (tävlingen 1932).
-Förslagen »Melodier vid torget» (2a pris) och »Melodier vid älven» 1935, det första utfört i
kartong för Göteborgs konserthus, 1936, vävt till gobeläng 1937-1939.
-Första pris i tävlingen om utsmyckning av Heliga korsets kapell vid Skogskyrkogårdens krematorium,
Stockholm, 1938. Motton »Årstiderna» och »Liv Död Liv». Fresko-arbetena utfördes 1938-1940.
-Kartonger för gobelänger till ett motiv med Götaverken och varv i Göteborg för Svenska Amerikalinjens
m/s Stockholm och till Nils Holgersson-motivet, 1938-1939.
-Glasmålningen »Källan, Floden, Havet» för S:ta Gertruds kapell i Malmö krematorium, 1942-1943.
-Gobeläng för krematoriet i Borås, »Två himlar», 1943.
-Gobeläng vävd efter Xets kartong »Hamnen i Lissabon» för Halmstads Folkets hus, 1946-1947.
-Gobeläng vävd efter Xets kartong »Freskomålaren»
-Fresk i Huddinge kommunalhus, 1948-1949.
-Tävling om väggmålning i Uppsala stadsteaters foajé, 1951. Arbetet utfört i stucco lustro 1952-1953.

Xets dekor och dräkter för scenen

Sven Erixsons teatermåleri spänner över 20 år och ett stort spektrum: från dekor för H C Andersens saga “Elddonet” 1941 över arbete med Federico García Lorcas “Blodsbröllop” till Harry Martinsons till opera bearbetade rymdepos “Aniara” 1959. Hans scendekorativa produktion saknar enhetlighet och
är svår att sammanfatta, eftersom han grep sig an varje ny uppgift obunden av vilka konstgrepp eller stildrag andra tidigare använt för verket, hävdar Per Bjurström, som klassar Xet som en portalfigur i svensk modern scen-dekorativ konst. En teaterdekoratör är i lika hög grad en uttolkare av författarens intentioner som han är en förverkligare av sina egna. Denna dialog har Xet förmått föra så att hans personlighet kommit till tals utan yttre åthävor men med en inre utstrålning, som givit varje ny dekor karaktären av ett
självständigt, fantasieggande konstverk, skriver Bjurström. I “Blodsbröllop”, som var Xets första storskaliga verk för teatern, koncentrerade han i scenbilderna till få och klara färger – vitt, gult och rött, blånande himmel, en dominans av svart i dräkterna – samt få och lättfattliga former i uppbyggnaderna.

Trots att både García Lorca och regissören Alf Sjöberg hade ganska bestämda önskemål om scenerna bröt Xets egen uttrycksvilja fram. Målaren var väl förtrogen med den fattiga spanska miljön, som är skådeplats för passionsdramat, vilket gav framställningen äkthet. Han bidrog med en helhet i form och färg, en enhet i uttryck och stämning, skriver Bjurström. Xets kongeniala dekorationer till “Blodsbröllop” klassas som förebilder i den internationella Lorca-litteraturen. Samarbetet med Alf Sjöberg fortsatte i tre uppsättningar: Pär Lagerkvists “De vises sten” samt de båda Shakespeare-pjäserna “Richard III” och “Romeo och Julia”. Även här tycks regissörens instruktioner i huvudsak ha styrt scenbyggnaden. Den fasta dekoren måste dessutom utformas med hänsyn till Shakespeares dramatik, med dess otaliga och snabba växlingar mellan olika rum och stämningar. Xet fick däremot fritt ge uttryck för sin färgglädje i textilier och dräkter, särskilt i “Richard III”.
I fem av Xets senare arbeten för scenen samarbetade han med en ny regissör, Göran Gentele. Redan deras första projekt – García Lorcas pjäs “Don Perlimplins kärlek till Belisa” – visade att konstnären fått friare händer än hos Sjöberg. Det märktes ännu tydligare i uppsättningarna av “Carmen” och “Wozzek” på Operan.
I “Carmen” bjöd Xet på en fest i våldsamma färgeffekter, främst i kostymeringarna, och målade dekorationer där scenutrymmet utnyttjades till bristningsgränsen. I öppnings- och slutscenen satsar Xet på det ackord i rött-gult-vitt som är specifikt spanskt. Alban Bergs opera “Wozzek” är Xets mest gripande, mest expressiva inscenering, skriver Bjurström. Dräkterna är förenklade, dekorationerna koloristiskt koncentrerade. Xets dekor och sätt att kombinera triviala detaljer (i övernaturlig skala) till fantastiska skräckvisioner understryker operans stämning, som pendlar mellan tragik och marknadsgyckel.

Uppsättningen av “Blodsbröllop” 1944 var prestigeladdad, eftersom Dramaten satsade stort på att introducera García Lorca i Sverige. Ännu mer krävande var “Aniara”. Bland kritikerna var också meningar delade om hur konstnären lyckats spegla förhållandet mellan konkret rum och abstrakt rymd, mellan verklighet och vision. Xet balanserade mellan framtidsvision i miljön och färgrika dräkter. Han har reducerat anknytningen till rymdskeppets värld till ett minimum, skapat något för sitt konstnärskap så främmande som skön form och elegans, men inte helt lyckats inge den hisnande känsla man åstundar,  sammanfattade Bjurström.
Rent översvallande var andra kritiker: –-Varje scenlösning är en snilleblixt, färgklangerna spelar med i dramat, och rymdålderns övermänskliga,  antimänskliga perfektion uttrycks i geometri: raka linjer, strängt sköna ellipser, måttfulla proportioner – och trots det spänning och suggestion, skrev Alf Thor (Expressen 1 juni 1959). Mårten ? Strömblad spädde på lovorden: Sven Erixsons scenbilder och kostymer formar sig i färger och ljus till en inspirerad gestaltning av diktens kosmiska äventyr…Synintrycken ger ingen känsla av död och blind mekanik. I de flammande synerna såväl som i de isigt kalla är det mänskliga aldrig bortträngt. Åskådaren känner sig innesluten i resenärernas gemenskap…Skönheten i Ljusårssalen och slutbilden är monumentalt betvingande. I sitt sceniska bildskapande har Xet aldrig uppnått en så storslagen enkelhet och renhet (Stockholmstidningen 1 juni 1959).
Gunnar Hellman gjorde sig till tolk för de (privata) kritiska rösterna. Det var ett typiskt utslag av kamarillatänkande att, som Ulf Linde gjort, hävda att Xet var självskriven som dekoratör för “Aniara”. Någon eller några av abstrakt  arbetande konstnärer (t ex Olle Baertling och Lennart Rodhe) borde ha anförtrotts uppgiften i stället, hävdade Hellman: Av en “Aniara”-dekoratör fordras nytänkande och visionär fantasi. Sven Erixson är “reproducerande “.  Rent skrattretande fann Hellman Xets grepp med rymdmatroser utstyrda som ishockeyspelare, en cheftekniker i Skansenvaktmästaruniform, hulahuladanserskor och sjuksystrar i ett rymdepos. Han avslutade med att tala om stendöd traditionalism och att kräva en ny dekor innan operan vandrar ut på kontinenten (Dagens Nyheter 27 juni 1959).

Kronologi och litteratur
-Dekorationsskisser för »Elddonet», Medborgarhusets barnteater, 1941, regi Ingmar Bergman.
-Blodsbröllop, Dramaten, 1944, regi Alf Sjöberg.
-Richard III, Dramaten, 1947, regi Alf Sjöberg.
-De vises sten, Dramaten, 1948, regi Alf Sjöberg
-Yerma, Intima teatern, Malmö, 1948.
-Yerma, Riddersalen, Köpenhamn, 1949.
-Don Perlimplins kärlek till Belisa, Dramaten, 1950, regi Göran Gentele.
-Baletten Fröken Julie, Operan, 1950, regi Birgit Cullberg.
-Romeo och Julia, Dramaten, 1953, regi Alf Sjöberg.
-Carmen, Operan, 1954, regi Göran Gentele.
-Wozzek, Operan, 1957, regi Göran Gentele.
-Aniara, Operan, 1959, regi Göran Gentele.
-Don Juan, Operan, 1961, regi Göran Gentele.

Sven Erixsons samlade arbeten för teatern har belysts i främst två skrifter:
-Bjurström P. Sven Erixson som teaterdekoratör. I : Åström LE, Holmér F, Bjurström P. Sven Erixsons konst.
Stockholm: Sveriges allmänna konstförening, 1967: 190-206.
-Dalenstam B. Sven X-et Erixsons teatermåleri 1944-1961. Uppsats för påbyggnadskurs i konstvetenskap,
Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, vårterminen 1985.

Den mest omfattande förteckningen över Xets skisser för scenen fram till 1948 finns i katalogen över utställningen i Blanchs konstgalleri februari-mars 1948 “Sven Erixson. Målningar och skisser till Blodsbröllop, Richard III, De vises sten”. Erik Blomberg skrev introduktionen i katalogen. Senare tillkom bl a en mängd skisser för “Aniara,” utställda 1959 på Färg och Form.