SKISS TILL MELODIER VID ÄLVEN

Vår tid är fixerade vid det färdiga. Bara slutresultatet räknas. Självklart har människori alla tider uppskattat att en idé eller uppgift genomförts och den möda och eventuella svårigheter som en process kan ha stött på väcker knappast större intresse. Samtidigt har samtidens glupande effektivitetskrav i princip avvecklat idén om att det bakomframgång föreligger förberedelser, tankearbete och erfarenhetsinsamlande.

Man brukar med all rätt tala om Xets enastående berättarförmåga. Hans målningar är sprängfyllda med drama och detaljer, sakliga iakttagelser och sinnesstämningar. Allt framstår som ett resultat av direkthet och spontanitet från hörn till hörn. Men skenet bedrar. I själva verket måste en målning med nerv först planeras i detalj och sedan byggasupp om och om igen för att till slut ändå upplevas som ett musikstycke som spelas för första gången.

Samma sak gäller konstnärsskissen. Alla konstnärer vet att det krävs tusen kladdar föreett mästerverk. Själva nyckeln ligger i det experimenterande och det kräver oändligt med papper, tid, fokus och arbete. Monumentalmålningen Melodier vid älven utgör en intrikat väv av scenerier, landskapsvariationer, perspektivförskjutningar och färgsymfonier. Den här skissen måste ha varit en av många.

När Xet tog på sig uppdraget att lämna in bidraget för Göteborgs konserthus hade han länge varit sugen på att utföra en större målning, en tradition från de stora kyrkouppdragen från medeltiden och renässansen med Hieronymus Bosch och Michelangelo som förebilder, från en tid då bildens kommunikativa betydelse stod vida över det skrivna ordet som var få förunnat. Dispositionen och kompositionen är A och O. I den här skissen har Xet uppenbart fokuserat på just det. Hur dela upp bildytan för att skapa naturliga avgränsningar för olika delscenerier? Två fåror av älven har fått tjänstgörasom bildavdelare. På det sättet har han fått tre ytor att arbeta med. När man ser på deslutgiltiga skissen förstår man att den idén övergavs. Regelbundenheten har uppenbart gjort bilden statisk och den saknar den dynamik som karaktäriserar slutresultatet. Det avgörande draget blev att släppa taget om centralperspektivet och istället låta Näcken dominera blickfånget och därmed ge hela den lilla stora världen ett tidlöst bevakande öga och ackompanjemang i en fuga med Indalsälven.

Paulina Sokolow

Målningen ställs nu ut på Xet-museet.